Josblogg

Fy för den lede vad jag känner mig omotiverad på jobbet just nu.
Inte alls bra, jag som varit borta från jobbet så länge och verkligen behöver vara alert och "på".
Det känns så tungt och jag är inte säker på varför.
Kanske är det så att jag "äntligen" kraschlandat i vetskapen om att jag inte kommer att jobba på Aktsam mer.
Nu när jag varit hemma från jobbet så pass länge har jag ju haft tid att fundera lite mer än vanligt.
Allt det här har ju gått så himla fort, helt plötsligt är man arbetslös, man jobbar på ändå, sen söker man nytt jobb, får det, och vips, en dag slutar man på ena stället och börjar på det andra. Med arbetsuppgifter som man kanske egentligen inte vill ha, men som man kastar sig in i ändå, för det går ju inte an att vara arbetslös.
Ja, jag gnäller, jag vet, men det här är min blogg och jag får gnälla hur mycket jag vill i den.
Jo, jag är tacksam att jag har ett jobb. Men som sagt, det har gått så fort. Mitt rationella jag är förstås medveten om allt detta och tycker att jag ska kämpa på. Medan mitt emotionella jag inte riktigt hänger med. Jag försöker och försöker att ändra attityd, att tänka att det såklart kommer att bli bättre snart, och hoppas verkligen att det blir det.

Sen har jag en nio, snart tioåring hemma som har nån slags livskris just nu.
Ni som har/har haft nio-tioåringar vet kanske vad jag pratar om...
Långa samtal på kvällarna om mördare, kidnappare som kommer att bryta sig in i huset, mörkräddhet, nån har luggats på skolan, etc etc.
Min, i vanliga fall, så tuffa tjej blir lite så här varje kväll. Många funderingar.
Men hon håller väl på att bli stor.

Så, jag är inte riktigt mig själv just nu.
Ursäkta.