Mätt & belåten
Nyss hemkommen från svärföräldrarna där vi blivit bjudna på 70-årsmiddag.
Vi har svullat i oss helstekt kalkon, hemlagat potatismos med champinjonsås och svartvinbärsgelé.
Tårta till efterrätt.
Oj oj oj vad gott det var, åt tills jag blev helt matt.
Detta var iofs mitt enda matintag idag, frukosten glömde jag bort, och kvällsmat blir det nog inte tal om efter denna kulinariska utsvävning.
Hostan hänger envist med så jag tror inte det blir nåt jobb för min del imorgon.
Hostar nämligen nästan tills jag spyr. (Ni antecknar väl för fullt=)
Så har jag funderat lite mera!
På det här med att jag tycker att vi är så "ensamma" nu för tiden.
När jag var liten var jag en sån här jobbig, ANGELÄGEN unge.
Angelägen om att bli omtyckt, sedd, uppmärksammad, bekräftad, lyssnad på att jag typ gjorde vad som helst för att folk skulle lägga märke till mig. Ett bekräftelsemonster helt enkelt!
Det där hängde ju med upp i mellan- och högstadiet.
Jag var alltid den som ringde, fixade, donade, sammankallade, organiserade, ordnade allt från om man skulle sitta brevid varann på bussen till om vi skulle fixa öl och smygdricka på helgerna.
Sen liksom bara fortsatte det av bara farten, både jag och omgivningen tog för givet att jag skulle vara den som hörde av mig, fixade samkväm, bestämde datum för fester, organiserade allt möjligt. Och jag ska inte sticka under stol med att jag ibland trivs med att vara "spindeln i nätet" och tycker det är kul att fixa & dona, men kan det vara så att jag "skämt bort" min omgivning med allt detta så det är därför ingen hör av sig till mig om inte jag gör det?
För jag får ju liksom vatten på kvarn litegrann, eftersom jag nu inte ringt nån på flera veckor och inte nån till mig heller?
En av mina kompisar sa till mig en gång när jag undrade varför aldrig hon hörde av sig till mig, utan bara jag till henne.
"Men vadå, jag tar för givet att det alltid är du som ringer och fixar saker??!!"
Nu känner vi varannn skitväl, så tog absolut inte illa upp för det, men hon hade ju fan rätt.
Det skulle vara kul nån gång om nån annan bara tog tag i saker istället för att jag förväntas göra det hela tiden.
Samtidigt tycker jag att om folk verkligen ville träffa oss skulle dom väl ringa själv nån gång, och gör dom inte det så vill dom väl inte det?
Jag har så svårt för att "bjuda ut" mig själv alltför mycket, vill absolut inte känna att jag tränger mig på folk.
Å andra sidan måste väl folk kunna säga ifrån?
Äh, jag vet inte.
Vill bara ha mental semester från alltihop.
Vi har svullat i oss helstekt kalkon, hemlagat potatismos med champinjonsås och svartvinbärsgelé.
Tårta till efterrätt.
Oj oj oj vad gott det var, åt tills jag blev helt matt.
Detta var iofs mitt enda matintag idag, frukosten glömde jag bort, och kvällsmat blir det nog inte tal om efter denna kulinariska utsvävning.
Hostan hänger envist med så jag tror inte det blir nåt jobb för min del imorgon.
Hostar nämligen nästan tills jag spyr. (Ni antecknar väl för fullt=)
Så har jag funderat lite mera!
På det här med att jag tycker att vi är så "ensamma" nu för tiden.
När jag var liten var jag en sån här jobbig, ANGELÄGEN unge.
Angelägen om att bli omtyckt, sedd, uppmärksammad, bekräftad, lyssnad på att jag typ gjorde vad som helst för att folk skulle lägga märke till mig. Ett bekräftelsemonster helt enkelt!
Det där hängde ju med upp i mellan- och högstadiet.
Jag var alltid den som ringde, fixade, donade, sammankallade, organiserade, ordnade allt från om man skulle sitta brevid varann på bussen till om vi skulle fixa öl och smygdricka på helgerna.
Sen liksom bara fortsatte det av bara farten, både jag och omgivningen tog för givet att jag skulle vara den som hörde av mig, fixade samkväm, bestämde datum för fester, organiserade allt möjligt. Och jag ska inte sticka under stol med att jag ibland trivs med att vara "spindeln i nätet" och tycker det är kul att fixa & dona, men kan det vara så att jag "skämt bort" min omgivning med allt detta så det är därför ingen hör av sig till mig om inte jag gör det?
För jag får ju liksom vatten på kvarn litegrann, eftersom jag nu inte ringt nån på flera veckor och inte nån till mig heller?
En av mina kompisar sa till mig en gång när jag undrade varför aldrig hon hörde av sig till mig, utan bara jag till henne.
"Men vadå, jag tar för givet att det alltid är du som ringer och fixar saker??!!"
Nu känner vi varannn skitväl, så tog absolut inte illa upp för det, men hon hade ju fan rätt.
Det skulle vara kul nån gång om nån annan bara tog tag i saker istället för att jag förväntas göra det hela tiden.
Samtidigt tycker jag att om folk verkligen ville träffa oss skulle dom väl ringa själv nån gång, och gör dom inte det så vill dom väl inte det?
Jag har så svårt för att "bjuda ut" mig själv alltför mycket, vill absolut inte känna att jag tränger mig på folk.
Å andra sidan måste väl folk kunna säga ifrån?
Äh, jag vet inte.
Vill bara ha mental semester från alltihop.
Kommentarer
Postat av: Helena
Hallå!! Jag kan faktiskt känna igen det där lite grann, med mina vänner... För jag kan tro, att om de inte hör av sig, så gör ju de nånting annat, de är upptagna. För om de ville umgås och kunde så skulle de ju höra av sig... (Men oftast visar det sig att de sitter hemma och ugglar och tänker typ samma sak, att alla andra är upptagna annars skulle de ju höra av sig...) Och förmodligen kasnke det är så i ditt fall oxå, att alla är så vana att du hör av dig om du vill umgås, så när du inte gör det, så tror folk att ni är upptagna, och därför ringer de inte... Kanske...
Trackback
