Funderingar
Vet inte om det är Cocillana-dimman som får mig att börja fundera på en massa konstiga saker men....
Har fått för mig att ingen vill umgås med oss just nu. Det är aldrig nån som ringer eller hälsar på. Började tänka på det häromdan när jag kollade telefonen och insåg att det inte ringt en människa hit på fyra dagar. (Bortsett från föräldrar och svärföräldrar) Då insåg jag även att, nä, vi har inte umgåtts eller träffat några på jättelänge. Undantaget nyår, men det var på vårt initiativ.
Alltså vi kanske inte är så framåt vi heller, men ibland känns det faktiskt som om det sitter i tjära när man frågar nån om vi ska träffas eller göra nåt. Sen får man veta att "alla andra" umgås ju, men inte med oss?
Usch, känner att jag svamlar nu, men det känns som om det ligger nånting i det jag säger..
Å andra sidan kanske folk tycker vi är extremt tråkiga eller kanske har vi gjort eller sagt nåt fel som vi inte vet om?
Ja, jag vet inte.
Men så här tyst brukar inte telefonen vara. Man vill ju som inte tränga sig på folk heller, man hör ju i luren om dom är sugna på att träffas eller inte,
Och allt det här kokar ju såklart ner till den gamla goda jante-lagen.
Genast kommer tankarna på att "tro inte att du är nån, tro inte att nån vill umgås med er, tro inte att du är en "i familjen" och tro för guds skull inte att du kommit nån vart i livet, du står fortfarande och stampar på samma fläck som du gjorde när du var fem år och ville ha uppmärksamhet".
Nä, compadres, nu blev det ett deppigt inlägg, men jag är inte så deppig som det låter.
Bara lite konfunderad.
In i dimman igen, hostan vägrar dra!
Har fått för mig att ingen vill umgås med oss just nu. Det är aldrig nån som ringer eller hälsar på. Började tänka på det häromdan när jag kollade telefonen och insåg att det inte ringt en människa hit på fyra dagar. (Bortsett från föräldrar och svärföräldrar) Då insåg jag även att, nä, vi har inte umgåtts eller träffat några på jättelänge. Undantaget nyår, men det var på vårt initiativ.
Alltså vi kanske inte är så framåt vi heller, men ibland känns det faktiskt som om det sitter i tjära när man frågar nån om vi ska träffas eller göra nåt. Sen får man veta att "alla andra" umgås ju, men inte med oss?
Usch, känner att jag svamlar nu, men det känns som om det ligger nånting i det jag säger..
Å andra sidan kanske folk tycker vi är extremt tråkiga eller kanske har vi gjort eller sagt nåt fel som vi inte vet om?
Ja, jag vet inte.
Men så här tyst brukar inte telefonen vara. Man vill ju som inte tränga sig på folk heller, man hör ju i luren om dom är sugna på att träffas eller inte,
Och allt det här kokar ju såklart ner till den gamla goda jante-lagen.
Genast kommer tankarna på att "tro inte att du är nån, tro inte att nån vill umgås med er, tro inte att du är en "i familjen" och tro för guds skull inte att du kommit nån vart i livet, du står fortfarande och stampar på samma fläck som du gjorde när du var fem år och ville ha uppmärksamhet".
Nä, compadres, nu blev det ett deppigt inlägg, men jag är inte så deppig som det låter.
Bara lite konfunderad.
In i dimman igen, hostan vägrar dra!
Kommentarer
Postat av: Maria
Känner exakt likadant! Å när man börjar prata med folk så inser jag att dom kanske inte umgås så mycket som jag tror heller utan att dom flesta känner likadant. På nåt sätt har vi helt enkelt inte tid att umgås längre, känns det som. Kanske den trenden kan brytas 2008?
Vi har tom gjort ett avtal med några av våra kompisar att vi typ ska träffas en gång i månaden, någon tar upp fanan och för den sedan vidare, liksom...
Trackback
